Snart, snart är vår uppsats färdig!

I flera år har jag, först ensam, sedan tillsammans med Anja Rautenberg, skrivit på en uppsats om de växter som Linné såg med sina studenter på de årliga exkursionerna kring Uppsala, de s.k. Herbationes Upsalienses. Att jag bad Anja vara med är för att hon tog över efter mig som projektledare för världsarvs-nomineringen The Rise of Systematic Biology, och ännu mer för att hon är en fena på tabeller och data. Vi ska nämligen ha med en jättelång tabell som bilaga, där alla växter som Linné och hans studenter studerade kring Uppsala finns med, och information om vilka som finns kvar än idag.

Det handlar om hundratals linneanska vilda arter som finns kvar kring Uppsala sedan Linnés dagar. De utgör en del av Sveriges unika linneanska kulturarv. De är också autentiska element i det kommande vetenskapliga världsarvet. Växterna har  ett stort vetenskapligt värde eftersom vi genom dem kan förstå vad Linné menade med alla sina artnamn på vanliga svenska växter. Linnés svenska herbarium har nämligen försvunnit spårlöst, men i stället har vi kring Uppsala alla de levande växterna kvar, populationer av darrgräs, hagtorn, blåsippa, vägtistel och hundratals andra arter som vi vet att Linné studerade.

Vi har alltså ett oerhört viktigt  linneanskt biologiskt kulturarv alldeles runt hörnet i Uppsala - på Kungsängen, längs Fyrisån, i Hågadalen, Men farorna lurar också kring hörnet. I samma områden byggs och restaureras det, mark grävs upp och mark restaureras. I restaurering ingår numera att köpa säckvis med blomsterfröer och hundratals pluggplantor av samma arter som i vår linneanska flora, men med helt annat ursprung. Då tänker du: men det finns väl listor som visar var dessa genetiskt främmande tuvstarrar, gullvivor och teveronikor planterats? Svaret är nej. Det bara sker och ingen har kontroll. I Uppsala öser man nu in växter från främmande ort och de linneanska populationerna förorenas genetiskt. Det finns inget regelverk som kan stoppa detta och vi håller på att förstöra vår linneanska flora och undergräva autenticiteten i det kommande världsarvet.

Om en forskare från ett land, säg USA eller Brasilien, vill komma till Uppsala glad i hågen för att samla in en växt, säg svärdslilja, för att forskaren vet att det verkligen är här som Linné studerade svärdslilja - då måste vi be den glada forskaren att åka någon annanstans. Här i Uppsala har vi nämligen i decennier planterat in holländsk svärdslilja längs Fyrisåns brinker i staden, inplanteringar som mest troligt har förorenat populationen längs Herbatio Danensis Danmarks-vandringen. Forskaren blir förskräckt och säger: Men ni har väl slutat plantera in främmande individ i denna världsunika flora kring Uppsala? Och vi svarar: Nej, nej! Vi för i stället in främmande individer av fler och fler arter i allt större mängder, och det sker dessuom helt utom kontroll.

Om detta handlar vår uppsats och det är inte så rolig läsning. Men vi skriver den för att världen må veta och för att vi tillsammans i Uppsala ska få en chans att agera kring detta medan tider är. För handen på hjärtat, du Uppsalabo, visst är du väl stolt över att din stad hyser en linneansk flora av betydelse för hela världen? Och visst vill du bevara denna världsunika linneanska flora för framtiden?

Jag fick ett mail från en Liam Taylor i Storbritannien. Han hade hittat min uppsats History of Taxonomy, som man finner högt i en googlesökning på just dessa ord, och han ville gärna intervjua mig för en pod. Jag tvekade länge om jag skulle ställa upp på detta, men sade till sist ja. Liam visade sig vara en mycket trevlig person. Ung och van vid ny teknik undrade han om jag kunde spela in samtalet från mitt håll med programmet Audacity, vilket jag också hade på min dator. Men när jag prövade lite så skrek högtalarna och det var både rundgång, eko och konstiga högfrekventa ljud som kunde ha kommit från yttre världsrymden blandat med mitt provtal. Jag bestämde mig för att vara den dinosaurie jag är i den nya datorvärlden och bara ge upp. Så vi startade intervjun och det fick bli det lite burkiga ljud från min röst som Liam kunde fånga upp där i UK.

Det som var intressant i samtalet, förutom det fantastiska faktum att en person så långt bort hade lyckats fånga in allt jag gjort så bra, var att här lades allt samman: Min forskning på växterna efter Linné och hans pedagogik, arbetet med världsarvet, planeringen av linnéstigarna och arbetet i Linnés Historiska Landskap, Kvinnorna kring LInné och det blev en underbar resa genom 1700-talshistoria, systematik, Linnés världsbild och botanik. Det var ett spännande intellektuellt samtal helt enkelt, där jag visserligen kämpade lite med en del engelska ord samt med detaljer som vad en viss 1700-talsforskare hette, eller var i världen världsarvet The Rise of Systematic Biology ska ligga. Med tiden blir sådana detaljer svårare att hämta direkt från hjärnkontoret.

Det roligaste var när Liam frågade vad Linné och Darwin skulle tala med varandra om ifall de skulle mötas på en middag. Vilket fantastiskt uppslag! Jag sa genast att jag också ville sitta vid det bordet. Sedan sa jag att jag tror att Darwin skulle överfallas av en stor beundran inför Linné och bara prisa hans arbete, och att Linné skulle vara oerhört intresserad av vad Darwin sett och hans teorier, men kanske också bli lite skakad i grunden av att försöka få ihop evolutionsteorin med sin ändå rätt bibliska tro.

Till sist föreslog Liam att jag och min medförfattarinna Petronella Kettunen kanske skulle försöka med crowdfunding för att publicera Kvinnorna kring Linné på engelska. Detta är en mycket bra idé, även om jag känner mig ungefär lika handfallen inför detta som när jag skulle pröva programmet Audicity. Men vem vet, även vi som lever lite i 1700-talet kan ibland klara av helt moderna utmaningar.

Om du vill höra podden så finns den här: https://naturalrealityletsgo.pinecast.co/episode/27e3386d-8b68-42e6-b9c4-9eb6d65c46bf

Sedan en tid tillbaka arbetar jag på SLU för att stötta ledningen, närmare bestämt vicerektor för samverkan. Det är ett heltidsarbete som är mycket roligt och spännande, men som också kräver full koncentration. Det här betyder att jag i princip inte längre tar några uppdrag på mitt företag och att jag även avvecklar mycket av mitt ideella arbete. Därför avgår jag nu i pingst som vice ordförande i Svenska Linnésällskapet efter sex år . Det har varit sex roliga år och jag har fått hjälpa till att omdana såväl Sällskapet som Linnémuseet till hållbara verksamheter tillsammans med tidigare ordföranden Birgitta Johansson-Hedberg. Jag fick också äran att vara värd för Prof. Gren Lucas från Linnean Society under Sällskapets hundraårsjubileum 2017. Tack för sex fina år!

Jag blir dock inte svältfödd vad gäller Linné! På SLU får jag hjälpa till att lyfta de Linnéminnen som finns på Ultuna och i Funbo Lövsta. Jag blir regelbundet kontaktad för intervjuer av olika slag. När jag kan så ställer jag upp, annars hänvisar jag till andra. Hur de hittar mig vet jag inte, men hittills har en rysk forskare och två journalister från Kalifornien hört av sig. Häromveckan fick jag till min glädje blir utfrågad av en student som valt att skriva en masteruppsats om Linnés Hammarbys biologiska kulturarv.

Det här är första perioden i mitt liv sedan ungdomen som jag upplever fritid som fri tid. Det är förstås både härligt och underbart, men skapar en inre efterfrågan på engagemang. Därför skriver jag uppsatser på fritiden. Nu när jag lämnat in alla mina herbarieark till herbariet - ett jätteprojekt - är min hobby att skriva ihop uppsatser som väntat just på detta tillfälle. I höstas publicerade jag och Erik Sjögren en uppsats som legat ett tag om mossorna i Linnés Hammarby. Just nu arbetar jag med tre manus, ett om herbationesprotokollen, ett om de linneanska växterna kring Uppsala - tillsammans med Anja Rautenberg - och en efterfrågad liten bok om träden i Gedi, Kenya. Det är roligt att få fortsätta lite med tropisk botanik.

Så också - för första gången sedan ungdomen - kan jag ägna mig åt botaniken på min fritid, och det är faktiskt mycket roligare än att ha det som yrke. Upptäckarglädjen kommer tillbaka och nyfikenheten. Det är härligt nu när våren blommar för fullt!

Att vakna en sådan här härlig morgon! Solen lyser på trädens stammar och olika fåglar sjunger i kör. Blomknopparna slår ut och hungriga humlor surrar runt dem. För varje år känns våren allt mäktigare. Som botaniker gläds man åt de små vårblommorna i kära möten med vårförgätmigej, vårveronika och nagelört, knappt synbara för ögat. En del blommors namn har jag glömt när vintern är förliden, men då tänker jag på Carl von Linnés sista sommar när han blivit svag i kroppen och dement. Varje sommardag ville han bäras ner i trädgården, där han njöt av alla blommorna och ska ha sagt något i stil med: "Lycklig den som visste namnet på en så vacker blomma". Så kan man glädjas åt blommor, våren, fåglarna och sommaren med sitt hjärta när kunskapen en dag sviktar. All vår kunskap är egentligen inte så viktig. "Om jag har kunskap men saknar kärlek är jag ingenting" sade aposteln Paulus. Men om jag använder min kunskap för att förmedla kärlek? Kärlek till blommorna, kärlek till naturen, kärlek till livet, kärlek till min nästa. Den här morgonen tänker jag att så vill jag använda min kunskap och så vill jag ta emot kunskap. I kärlekens tecken.

Fotograf Archenzo, CC-license.

Efter en välbehövlig paus har jag nu startat upp mitt företag igen. Jag tar emot uppdrag endast i mindre skala. Det är roligt att kunna erbjuda ett och annat föredrag om blommor, till exempel. Att tala inför åhörare är något som jag trivs mycket bra med. Men innan 1996 var det inte alls så. Jag vågade till exempel inte arbeta som lärarassistent när jag var doktorand, eftersom jag inte ville prata inför folk. Men en lektor mer eller mindre tvingade mig att ta undervisning måndagen efter min disputation. "Men hur ska jag klara det?" sa jag. "Du kommer att göra succé!" sa han på sitt karakteristiska Borlängemål. Jag trodde han var skvatt galen. Men på andra kursen jag hade fick jag ett pedagogiskt pris av mina biologistudenter som årets bästa lärare. Jag blev jätteförvånad. När jag senare sökte jobb på British Museum för att skriva en flora, fick jag frågan efter mitt föredrag om jag kunde vara museets talesperson i media. Detta sades av en person som jag bara sett såga talare jämsmed fotknölarna tidigare, så jag var tvungen att tro på att han såg en egenskap i mig som jag inte såg själv. Jag fick inte jobbet, men jag åkte hem till Sverige med bättre självkännedom och självförtroende.Om man har en talang ska man använda den, så sedan dess har jag hållit många, många föredrag. Mitt mål är att med min talarförmåga, som tydligen finns där, bygga upp människors självkänsla och sprida livsglädje.