Sedan en tid tillbaka arbetar jag på SLU för att stötta ledningen, närmare bestämt vicerektor för samverkan. Det är ett heltidsarbete som är mycket roligt och spännande, men som också kräver full koncentration. Det här betyder att jag i princip inte längre tar några uppdrag på mitt företag och att jag även avvecklar mycket av mitt ideella arbete. Därför avgår jag nu i pingst som vice ordförande i Svenska Linnésällskapet efter sex år . Det har varit sex roliga år och jag har fått hjälpa till att omdana såväl Sällskapet som Linnémuseet till hållbara verksamheter tillsammans med tidigare ordföranden Birgitta Johansson-Hedberg. Jag fick också äran att vara värd för Prof. Gren Lucas från Linnean Society under Sällskapets hundraårsjubileum 2017. Tack för sex fina år!

Jag blir dock inte svältfödd vad gäller Linné! På SLU får jag hjälpa till att lyfta de Linnéminnen som finns på Ultuna och i Funbo Lövsta. Jag blir regelbundet kontaktad för intervjuer av olika slag. När jag kan så ställer jag upp, annars hänvisar jag till andra. Hur de hittar mig vet jag inte, men hittills har en rysk forskare och två journalister från Kalifornien hört av sig. Häromveckan fick jag till min glädje blir utfrågad av en student som valt att skriva en masteruppsats om Linnés Hammarbys biologiska kulturarv.

Det här är första perioden i mitt liv sedan ungdomen som jag upplever fritid som fri tid. Det är förstås både härligt och underbart, men skapar en inre efterfrågan på engagemang. Därför skriver jag uppsatser på fritiden. Nu när jag lämnat in alla mina herbarieark till herbariet - ett jätteprojekt - är min hobby att skriva ihop uppsatser som väntat just på detta tillfälle. I höstas publicerade jag och Erik Sjögren en uppsats som legat ett tag om mossorna i Linnés Hammarby. Just nu arbetar jag med tre manus, ett om herbationesprotokollen, ett om de linneanska växterna kring Uppsala - tillsammans med Anja Rautenberg - och en efterfrågad liten bok om träden i Gedi, Kenya. Det är roligt att få fortsätta lite med tropisk botanik.

Så också - för första gången sedan ungdomen - kan jag ägna mig åt botaniken på min fritid, och det är faktiskt mycket roligare än att ha det som yrke. Upptäckarglädjen kommer tillbaka och nyfikenheten. Det är härligt nu när våren blommar för fullt!

Att vakna en sådan här härlig morgon! Solen lyser på trädens stammar och olika fåglar sjunger i kör. Blomknopparna slår ut och hungriga humlor surrar runt dem. För varje år känns våren allt mäktigare. Som botaniker gläds man åt de små vårblommorna i kära möten med vårförgätmigej, vårveronika och nagelört, knappt synbara för ögat. En del blommors namn har jag glömt när vintern är förliden, men då tänker jag på Carl von Linnés sista sommar när han blivit svag i kroppen och dement. Varje sommardag ville han bäras ner i trädgården, där han njöt av alla blommorna och ska ha sagt något i stil med: "Lycklig den som visste namnet på en så vacker blomma". Så kan man glädjas åt blommor, våren, fåglarna och sommaren med sitt hjärta när kunskapen en dag sviktar. All vår kunskap är egentligen inte så viktig. "Om jag har kunskap men saknar kärlek är jag ingenting" sade aposteln Paulus. Men om jag använder min kunskap för att förmedla kärlek? Kärlek till blommorna, kärlek till naturen, kärlek till livet, kärlek till min nästa. Den här morgonen tänker jag att så vill jag använda min kunskap och så vill jag ta emot kunskap. I kärlekens tecken.

Fotograf Archenzo, CC-license.

Efter en välbehövlig paus har jag nu startat upp mitt företag igen. Jag tar emot uppdrag endast i mindre skala. Det är roligt att kunna erbjuda ett och annat föredrag om blommor, till exempel. Att tala inför åhörare är något som jag trivs mycket bra med. Men innan 1996 var det inte alls så. Jag vågade till exempel inte arbeta som lärarassistent när jag var doktorand, eftersom jag inte ville prata inför folk. Men en lektor mer eller mindre tvingade mig att ta undervisning måndagen efter min disputation. "Men hur ska jag klara det?" sa jag. "Du kommer att göra succé!" sa han på sitt karakteristiska Borlängemål. Jag trodde han var skvatt galen. Men på andra kursen jag hade fick jag ett pedagogiskt pris av mina biologistudenter som årets bästa lärare. Jag blev jätteförvånad. När jag senare sökte jobb på British Museum för att skriva en flora, fick jag frågan efter mitt föredrag om jag kunde vara museets talesperson i media. Detta sades av en person som jag bara sett såga talare jämsmed fotknölarna tidigare, så jag var tvungen att tro på att han såg en egenskap i mig som jag inte såg själv. Jag fick inte jobbet, men jag åkte hem till Sverige med bättre självkännedom och självförtroende.Om man har en talang ska man använda den, så sedan dess har jag hållit många, många föredrag. Mitt mål är att med min talarförmåga, som tydligen finns där, bygga upp människors självkänsla och sprida livsglädje.